Hej, har just skrivit det som jag sitter och ska skriva nu igen, det gick inte å spara, men det e ju en microsoft älskande sida...
Iaf; jag har just skrivit en ny historia på the Doll Palace (två faktiskt, men ska bara publicera en av dom här, den andra får ni gå till min användare och söka upp själv...) och hör och häpna; det e inte om två killar eller två tjejer! den e faktiskt inte med nått paring och för att fattavem Dave är och sista senen så måste man ha läst en av mina andra historier (finns på vgb på tDP) där man får veta mer om honom, och den har faktiskt fått bra betyg.
Iaf, lite om historien innan jag går å lägger mig...
Status: missnöjd, men likaså färdig... Slutet blev helt fel för det var meningen att jag skulle skriva en fortsättning, men jag tyckt att den var så crapy att jag struntade i den delen och skrev snabbt ett slut, det blev katastrofalt!!
Hoppas att det iaf går at läsa... om nu någon skulle vilja göra det...
Här e den iaf

Alla hjärtans dag

Yonas satt utanför skolan och väntade på att hans pappa skulle hämta honom när Mandie kom ut genom skoldörren. Hela hans värld stannade, som alltid när han såg henne, och hela tillvaron blev mycke ljusare. Det kändes inte sunkigt längre att tänka på att hela Alla hjärtans dag skulle gå åt till att sitta ensam och läsa någon bok eller kålla runt på datorn, han tänkte inte alls på det faktiskt, och hoppet om att en dag få kyssa henne tändes igen.
Han satt och såg på henne och helt plötsligt vände hon sig bort från sina värninnor, som hon hade stått och pratat med, och såg rakt på honom, log mot honom.
Han skulle just ta mod till sig och le tilbaka när den sagolika hypnosen han var i bröts av att en bil tutade. Han såg sig omkring och upptäckte att hans pappa satt i sin bil stod och väntade på honom. Han vände sig mot Mandie igen för att le mot henne, men hon syntes inte till någonstans.
Med tungt hjärta reste han sig och gick bort till bilen som väntade, och hans pappa skälde ut honom för att ha låtit honom vänte med bilen igång på en skolgård full med "puburtila galningar".
De körde hem medans hans pappa fortsatte att klaga över allt och alla, över att Yonas inte gick i någon sport, över de höga bensinpriserna, över att hans fru var i Ohio på ett semenariun och inte skulle vara tillbaka föränns om två dagar, över att Yonas och hans lillasyster, Gemma, inte hjälpte till hemma, ja som sagt, allt. Men det var sådan han pappa var, det fanns inget som någon kunde göra för att göra han fullständigt glad, alltid fanns det saker att störa sig på. Vid såna tillfällen hade Yonas, som sin mamma, lärt sig att stänga av och sjunka in i sina egna tankar utan att ta åt sig.
När han kom hem gick han upp till sitt rum och låste in sig, kållade i alla skrivbords lådor, i garderoben, i papperskorgen, under sängen och på alla andra ställen var han förvarade sina saker.
För ett år sedan hade han kommit hem och sett att hans dagbok låg framme på skrivbordet, där han inte hade lämnat den, och insåg att Gemma hade läst den. Eller, troligen hade hon inte läst den utan bara tittat i den, hon hade varit för liten för att kunna läsa då, men ända sedan den dagen hade han alltid sett till så att hans saker låg där de skulle när han kom hem, som en liten ritual faktiskt.
Visst, han var kanske paranoid, men man kunde aldrig veta vad som kunnde saknas när man hade en understimulerad 5 åring hemma i huset med en lat och bortskämmd barnvakt som bara såg på TV hela dagarna.
När det var dags för middag knackade det på dörren och hans pappa ropade åt honom att ta det, helst skulle han ha föredragit att sitta kvar i soffan med sin I-Pod och sin bok, men han orkade inte heller bli utskälld igen för att han inte hjälpte till.
Motvilligt gick han alltså till dörren och när han öppnade var det ingen där, han såg sig omkring på trappan, ingen fanns innom synhåll, men väl på bron fanns det ett vitt kuvert med hans namn på. Han tog upp det, förvånat, och såg sig omkring en gång till innan han öppnade det, det var en inbjudan till en alla hjärtans dags fest på en adress som han inte kände igen. Han gick misstänksammt in igen och fick veta att middagen var färdig så han gick motvilligt in i köket och åt den enkla maten, havregrynsgröt.
Han blev ytterligare förvånad, han pappa brukade inte gilla att bli störd när han lagade mat och därför fick ingen komma in i köket då, men Yonas förstod bara inte hur hans pappa kunde få en enkel havregrynsgröt att ta en timme att laga!
Han åt knapt något och så fort som han fick lämna bordet sprang han upp till sitt rum med den bärbara telefonen för att ringa sin bästa kompis, Dave. [[Från "Back to Earth"]] Han berättade allt för sin kompis och när han hade berättat färdigt väntade han sig att Dave skulle säga något som hade med han själv att göra, efter som attt det faktiskt var Dave han talade med och han var sån, men istället frågade Dave honom om han tänkte gå.
-Ja... Det ska jag nog, hurså? Frågade han.
-Jag hade tänkt att gå på den festen, men ville inte gå själv och jag tänkte att du inte gillade fester och... ja... sa han och lät aningen besvärad.
-Jag gillar vanligen inte fester, men jag blev nyfiken liksom, förklarade Yonas. Så vi ska gå då?
-Ja men det är ju klart, sa Dave och lät nu mer självsäker, det är ju inte verje dag som Mandie i 9c har fest liksom!
Mandie? Tänkte Yonas och stelnade till, han hade tänkt attgå för att kanske möta henne där, nu efter att hon faktiskt hade sett på honom, men att hon till och med skulle ha festen och defenitivt vara där, då kunde han inte säga nej. Tänk att det var hon som hade lämnat inbjudan på hans bro, hon visste var han bodde!
-Hallå? hödre Yonas Dave säga i andra sidan luren och kom på att han fortfarande var i telefon, han snabbade sig med att säga hejdå och satte sig sedan på sängen med sin dagbok i knät.

Kära dagbok, idag har något helt fantastiskt hänt!
Mandie, som jag nästan alltid skriver om, har varit här! Ok, jag pratade inte med henne, såg henne faktiskt inte, men hon lämnade en inbjudan till hennes fest på vår bro!
Hon vet var jag bor!
Men... Vad om det inte var hon? Varför skulle hon bry sig? Hon vet ju inte änns vad jag heter, det kanske var någon annan.
Men om det var någon annan varför i så fall skulle den lämna en inbjudan till Mandies fest och inte till någon annans?
Nej, det måste ha varit hon...
Måste gå nu, pappa kommer!
Baii!

Han lade fort undan dagboken och sen om hans pappa instormandes in i hans rum och tjatade om läxor, prov och läkarutbildningar. Hans pappa var nämnligen fast besluten att han skulle bli läkare när han blev vuxen, vilket Yonas självklart inte ville. Men det var ingen ide att säga emot hans far just nu, han unde ändå inte tvinga honom om ett år, då skulle Yonas fylla 18 och kunna bestämma för sig själv.
:·:·:·:·:·:·:·:·:
Dagen där på satt han och pratade med Dave vid lunchen, försökte komma på bästa kläderna till festen samma kväll. Han berättade också om ett rött hjärta med en dikt på som han hade hittat i sitt skåp med hans namn på det. Det hade hänt förut, men inte med hans namn på, utan någon som hade lagt fel.
Dave å andra sidan hade varit med om en obehaglig, men i hans fall traditionell, upplevelse. När han hade kommit till skolan samma dag hade det inte varit några tjejer som följde efter honom, men när han hade öppnat sitt skåp, redo med en påse för att fånga upp eventuella mordförsör a lá drunkning, hade det, som misstänkt, strömmat ut en massa röda, rosa och lila hjärtbrev med olika kärleksförklaringar på. Sammtidigt hade ett oräkneligt antal tjejer hoppat ut genom klassrumms dörrarna och kastat blommor över honom och önskat honom en bra alla hjärtans dag. Sen hade han varit tvungen att tacka och krama alla innan han kunde gå till sin första lektion, vilken han och ett större antal tjejer blev sena till.
Nu satt de och pratade och bestämde sig för att gå dit tillsammans, "inte som ett par, bara kompisar", hade Dave sagt och Yonas visste mycket väl att hans kompis var bög, men det gjorde inte honom något. Det var faktiskt väldigt bra, för då kunde Dave hjälpa honom med sånna katastrofer som till exempel att välja kläder och han lyssnade faktiskt väldigt mycket på Yonas kärleksproblem, även om han var ganska egocentrisk.
:·:·:·:·:·:·:·:·:
På kvällen hämtade Dave Yonas i sin pappas bil och han hade varit fem minuter försenad och det hade nästan gett Yonas nån slags nervöverbelastning, han hade kort sagt blivit jätte nervös.
När de väl kom fram till festen så gick de snabbt in för att undvika regnet, det hade startat på vägen dit och Dave hade blivit nervös över att hans och Yonas eyeliner skulle kletas ut och att de skulle se ut som spöken, det var i stort sett allt han pratade om under hela resan, Yonas å andra sidan satt bara tyst och andades knappt, bara när det var antingen ett andetag eller kvävas kvar för honom.
När han kom in på festen sökte Yonas snabbt efter Mandie för att, för hoppningsvis, få en chans att prata med henne.
Dave hade sagt något om att hitta en spegel och försvunnit fort som attan för att rädda hela situationen, eller i alla fall sin make up.
När Yonas äntligen fick syn på Mandie blev han förvirrad, det hade gått nästan två timar sen han och Dave hade kommit dit och musiken höll på att göra honom hörselskadad, men när han såg Mandie försvan allt som inte var bra. Musiken sög för övrigt.
Hon stod mitt i ett rum med en massa kompisar runt om sig och en kille, som Yonas aldrig hade sett förrut, hade sina armar runt om henne. Alla dansade och Mandie och killen kysstes hela tiden, hon höll med en svag hand en grön flaska i handen och tappade den tillslut. En stackars tjej blev helt dränkt i öl och började gråta medans de andra skrattade, sen kysste Mandie leende killen som han dansade med och tjejen sprang ut ur folkmassan.
Yonas blev helt chockad, han som aldrig var på fest fattade ingenting om varför hon betedde sig som hon gjorde, på skolan var hon alltid snäll mot alla och vänlig mot lärarna, men hemma - och troligen full också - var hon helt elak.
Yonas gick därifrån och började söka efter Dave i stället. Han hittade honom sittandes i en soffa, omringad av galna flickor som väntade på att han skulle vilja dansa, men han såg inte på någon av dem utan på en kille som dansade med en tjej. Killen hade säckiga byxor och keps och ända anledningen till att Yonas visste att Dave såg på honom var för att han visste att Dave var inte intreserad av tjejer.
När Dave fick syn på Yonas sa han åt tjejerna att hitta på något annat, han behövde snacka med sin vän och tjejerna verkade fatta, Yonas såg verkligen inte glad ut. Dave frågade vad som hade hänt och Yonas berättade allt, till och med om Mandie och hans stora förälskelse.
-Mandie är en sån player, sa Dave i ett misslyckat försök att trösta sin vän, men kanske det inte var ett försök att trösta honom utan ett kostaterande. Hon kommer säkert ha hånglat med nästan alla killar här inne innan kvällen är över, i alla fall alla hon sen kan skryta om att ha hånglat med.
Yonas nickade, lite midre lessen när han hade fårr prata med Dave och såg att Dave kållade snabbt bort mot killen.
-Vem är det du kållar in? Frågade han och Dave blev generad, något som han aldrig annars blev.
Dave berättade om ett möte i en affär med den killen och att det verkligen var hans stora kärlek.
Yonas såg sorgset på sin kompis och sen kom en tjej fram med dricka till dem. Det var en av Daves största hängivna fans och hon hade en kompis med sig.
-Tänkte att ni såg törstiga ut, sa hon och gav dem varsitt glas innan hon och hennes kompis satte sig ner med sina egna glas och småpratade med dem.
Dave verkade glad över att hon inte var lika jobbig som de skrikigaste tjejerna och Yonas var glad över att få prata med hennes kompis, Henny, som faktiskt var väldigt snäll, även om hon inte var en sån tjej som han skulle kunna falla för.
Innan kvällen var över hann Yonas faktiskt möta Mandie, han stod vid drickbordet och fyllde på sitt glas, när hon kom fram till honom och gjorde sig löjlig över hans smink, men som tur var det ingen som ängnade henne någon mer uppmärksamhet. Han blev mycket lessen och såg sårat på henne, men hon bara skrattade och så kom en kille fram och skrattade med henne, så han snabbade sig bort, totalt tillintet gjord av den obehagliga upplevelsen.
När han kom tillbaka till Dave bad han honom att skjussa hem honom, och han hade också börjat tröttna på festen så de åkte och när Yonas kom hem gick han till sitt rum och grät, färgade sin kudde svart med sina svarta tårar, varför var Mandie en sån jävlig typ?

Där är den, hata hata hata!!!

Mina problem fortsätter! Nu har jag lagt upp en ny historia på TDP och den gick faktiskt att få upp, men nu ser jag att någon har (helt orättvist) bara gett den en stjärna!! Och för att inte tala om betyget, ett "R"! Det vrkar ju som om min historia är värsta porren! Vilket den inte är!

Här är bildbeviset! Gud vad arg jag blir...

Bara för att bevisa att det jag har skrivit är konst så ska jag lägga upp den här och så kan alla komentera den och säga hur bra den egentligen är! För fegisen som satte den som "R" och gav den 1 stjärna lämnade inte någon komentar och alltså kan jag inte se vem det var, men jag ska nog hitta den... *elakt skratt* Här kommer den i alla fall. Och bara för att 2 av 2 historier som jag lagt upp här är om homosexuella relaitioner så ska du inte tro att du vet något!

Love is the cause of everything

It was raining outside and Timy cryed as he woke up, hating the weather for hating him.
He had just had a scary dream about a monster hunting him through a labyrinth and when the monster had catched him it had turned into his math teatcher. The teatcher had raped hin and when the pain was on its climax and he started to bleed he had finally woke up, still his heart beated fast in his chest.
His fingers followed the conture of his bedside table til he found the knob to the drawer, he put his hand into the drawer ant took out three things; a notebook, a pencil and a little box with a razor in it...
He started to wrigth down the dream and the tears ran faster down his cheeks as he relived it. He felt how he ran, how he got more and more tired, how the big hands of the monster captured him, felt how his teacher...
After he had wrote down everything he focused on the little box in front of him.
He felt cold steel against his tight, pale and so warm skin, saw how his own inside colored his white skin red... He fell back on the bed and the pressure that had threatened to suffocate his heart got released, he cried soft quiet tears.
~:~:~
The alarm clock rang and he got up from the bed, washed away the red from his arm and got dressed. It was going to be his first day in his new school and he was scared.
Scared for everything, for his new teatchers and the new students, but he was glad to get away from his old hell...
He lived so near the new school that it just took five minutes to walk there, he hardly finnished his tea before he walked out throug the door.
~:~:~
He stood on the school yard, looking up on the big building that looked so thretening, looked around himself. There was alot of girls and guys around him, saying hi to there friends and laughin.
He lowered his head and went inside the school to get away from everybody, it didn't work. It was almost even more kids inside and nobody noticed him as he went through the corridor.
A boy came scating through the corridor, looking at him with a supriced look on his face.
He stoped infront of Timy adn smiled a curious smile.
"Hi, I'm Emil", the boy said and shaked Timys hand. "Who are you?"
Timy looked shyley at Emil, there was actually someone that saw him! That had never happened before...
"My name is Timy..." He mumbeled.
Then something that just couldnt happen happened; his stomache made ann empty sound calling for attention, wanted food!
"Woah, you're really hungry", Emil laughed and timy blushed, wanted to get out of the situation. Emils laught wasn't really evil or mean, but it made Timy feel so left out that he just whised that he were somewere else... At a café maybe.
Emil looked at timy andd saw that he hade embarassed the new student so he gave a nice smile and continued;
"If this wern't your first day at this school I should had asked you to skipp the first clas and take you somewere to eat...What about second clas?"
Timy just looked at Emil, didn't knew what to say and, unlucky enough, Emil took that as an agrement.
"Outside the main entrance in an hour, see you there!" He said and skated away.
Timy looked after his new friend, what had just happened? Had he really agread to skip clas his first day at his new school?! With a guy that he hardly knew, his parents would be so angry... But thinking that made his mind go carzy, was he really going to do it? Yes, he would. He hadn't had a friend sence he was eigth years old, now he was 16, it was about time to get some friends... His mother would like that, her biggest concern was that he was lonley anyway.
The schoolbell rang and he quickley finded his clasroom.
~:~:~
After the first lesson, math to Timys big horror, he stood out on the school yard, waiting for his first friend in years... But he was late and after almost 15 minuteshe was going to give up and accept that nobody would ever like him, when Emil and two other boys came running.
"I'm so sorry, these two wouldn't let me away til I told them who I was gonna meet and when I had done that they incisted to escort me to you", Emil said and smiled towards Timy and Timys hert got warm, he wasn't fooling him after all!
"Hi, you must be the new kid! I'm Hansi and this is David, my bf", one of the boys (a blond one) said and pointed at the redhaired boy as he said the word "bf".
"Your name is Timy, right?" The boy called David said and shaked Timys hand. "We'll leav you for breakfast now, but don't be gone to long."
because of Timys lack of friends he had learned to studdy the way people acted to see what they meant and as David and Hansi went away to whatever class they had now, Hansi blinked knowing towards Emil who just smiled teasingly back. These small looks made Timy blush, what had he got himself into? What was Emil planing?
He hasty got back to the reallity when he felt a hand on his wrist, the scars hurted and he quickley pulled his arm against his chest.
"What happened?" Emil wondered and looked chocked on Timys arm, but then something purposeful glimed in his eyes and he draged Timy away from the school and when nobody could see them from the school windows he...
Timy looked away as Emil studdied the wounds on his arm, he was so ashamed but when something soft touched the marks he looked curios at Emil.
Emil was kissing the marks with his soft, warm and gentle lips, then he looked into timys eyes and whispered: "Come, lets go... But when we have ordered you have to tell me why, okay?"
Timy was so hypnotized by Emils caring eyes and gentle words that he just could nodd, witch he also did... Emil nodded back and then they went to the closest café, sat down opposite to eatchother and a waiter came to there table.
They ordered and then Timy told Emil, with blushing cheeks, about his dream and when he had finnished his storry Emil moved closer to him and huged him.
~:~:~
When the school was over Emil waited for Timy when he came out of the school building.
"HI", he said and huged Timy like he was a child that just finnished his first day at a school. "How are you?"
"Not mutch different from how I was two hours ago", Timy joked and puched himself out from the embrace, smiling towards Emil as he almost lost the balance. "What's up with you?"
"I just realised what wonderful person you are..." Emil laughed and put his arms around Timy again, who this time didn't protesed, just blushed and when Hansi and David came out through the big doors they whistled to their friend and what they thought was his new boyfriend.
"Looks like that breakfast went good", Hansi joked and looked meaningly at the two boy standing towards eatchother, the only thing was that Timy first didn't understood whar Hansi had meant, but when he did he just gave Emil a sad look before walking away."I'm so sorry, I didn't..." Hansi started, but got inturuped by Emil who smiled sadly.
"It's okay, you couldn't by any chanse know", He said and cast a quick look after Timy before turning towards his friends again. "But there is one way to make up for your mistake..."
~:~:~
Timy sat on his room, his parents wern't home and a note on the kitchen table told him that they wouldn't be home until around 03.00.
A little box was infront of him on the bed, but he hadn't opened it yet, he still thought.
What had the real reason been when Emil had wanted to take him for lunch, why couldn't he just hd wanted to be friends? Was Hansi and David just fooling with them, them maybe made all that about emils intentions up and now they thought that he was totaly lost for not understanding a simple joke! They would never talk to him again...
He opened the box and as his skin turned red the first tears since the morning came rolling down his cheeks. He cryed as more and more of his inside came out and when he couldn't do it anymore he got dizzy and nauseous. He tryed to stand up and it went good, but he felt that he had to throw up and tryed to get to the toilet he got even more dizzy.
When he was on the top of the stairs everything turned black.
~:~:~
Emil was just about to go up to the front door to Timys house when he heard something big fall and a crash, without thinking of anything he tryed to open the door but it was locked. He knocked on the door and rang on the doorbell, screamed after Timy, but no answer.
He ran to a window and tryed to get a view of the hall, but the curtains was in the way so he went out on the street and founded a big stone.
"I'm sorry", he mumbeled and the he throwed it at the window, witch crashed into thousands of small pices.
What he saw when he entered the hall through the brokend window was scaring him to death, Timy was on the floor nad it looked like he had felt down the high stair and now he was bleeding from his head and from new cuts on his arm.
He ran up to Timy, but didn't dared to touch him. Instead he called Timys name several times before he got any reaction. Timy made a low sound and Emil grabed his mobile to call for help.
"Timy stay with me, pleas, don't leave me!" He said to the boy on the floor and finaly someone picked up on the other line.
~:~:~
Timy opened his eyes, but couldn't see a thing. He have had a strange dream about falling and Emil kissing him, he had even liked it, but now he was awake...
He closed his eyes quick and tryed to open them again, nothing happened and he made a low sound that drag some attention.
"He is awake!"
That just coldn't be anyone else than Emil, he had dreamt aabout that voice , but no matter how mutch he tryed he couldnt see the owner to the voice.
"Timy, close your eyes", Emil mumbeled in his ear. "Your parents are on their way, they have been in the cafeteria but are on their way now... Please close your eyes."
Timy did as he was told and opened his mouth insteda to try to talk, but he ws to dry in his throat to make otehr then ununderstandable noice.
"Let me give you some water", Emil vhispered and Timy opened his mouth.
After a while he could talk and he could also hear his parents voices and another mans voice that he didn't recognised, but the only voice he wanted to hear right now was Emils.
"Emil, what have happened to me? Were am I?" He asked and there was a long paus until Emil finally told him everything.
He was in a hospital right now andhad been uncontious for three weeks, he had fainted by bloodlost and felt down the stairs, he had hitted his heas so bad on the way down that tghe doctors wasn't sure thart he would get his sight back in a long time, if ever.
Then tears rolled down his face, just like the last thing he remembered and he felt soft lips against his own. Not taking, but giving and supportly.
~:~:~
Emil had got half his sight back in five more weeks and Emil almost hadn't left him alone for more than an hour when he had to shower, every now and then.
He could see with his right eye and on the other eye he had an eyepatch, now he was on his way to his school hand in hand with Emil and he was a little scared about how everybody would take this comeback.
When they entered the school yard there was an enormous anticlimax, nobody noticed them ecsept a few and they were friends with Emil, but the mild welcomeing didn't really bother Timy. He liked that nobody noticed him, like it always had been.
"Well, looks like nobody has been missing you..." Emil joked and Timy smiled big to his boyfriend.
"But ofcourse, I ws just on this school for one day before everything happened", Timy answered and got kissed bye Emil.
"If nobody else will welcome you back, then I will", Emil said and stood up on the stairs infront of the big entrance. "Welcome back, beauty!" Then he gave Timy his hand and draged him close to himself.
"I love you."

the end

Som snabbfakta om historien så publcerade jag den inte föränns halv fem på morgonen för att jag satt och skrev på den! Så jag somnade ionte föränns halv 6.
Nu ska jag till doktorn och kålla en knöl i halsen och ettpar utslar i mina händer, c ya!
Och glöm inte att komentera!