hon

-i solen med ständig skugga över ögonen

Min bilder
Namn:
Plats: Luleå, Norrbotten, Sweden

Jag är en flicka som bor i ett träsk i norra sverige. Jag är en flicka som gillar att synas, men inte att höras. Jag är en flicka som drömmer om att jobba som journalist i världen nånstans. Kina kanske?

november 27, 2007

Amanda
Dunk-dunk, dunk-dunk.
Hjärtat slog som om hon hade sprungit ett maraton, hon andades högt och lutade sig mot dörren.
Tårarna rann, sökte sig ner för hennes bleka kinder och lämnade svarta märken som avspeglade hennes hat, hennes rädsla.
Hat och rädsla.
Dessa var inte nya känslor, de var hennes närmsta vänner och hennes oönskade fiender. Hon kände dem utan och innan, hon kände dem allt för väl.
Hon såg sig sakta omkring inne på den lilla toaletten, en toalettstol utan vare sig sitts eller lock, skitig som om den inte rengjorts på flera år och ett handfat med en krossad spegel ovanför.
Hon tog ett stapplande steg bort till spegeln och såg en figur se tillbaka på henne, en lessen och smutsig figur. Det färgade håret hängde svart och stripigt ner i hennes ansikte, gjorde sitt bästa för att dölja det sminkade ansiktet, lika blekt som väggen bakom henne.
Tårarna tog ny fart när hon såg hur allt hade blivit, hur hade det gått till? När hade hon slutat vara den där glada tjejen som hennes föräldrar hade älskat så högt?
Hennes blick följde sprickorna i spegeln medans hon tänkte tillbaka. Det var nästan lite lustigt, varje spricka var en effekt av ett hårt slag som satt igång allt och när sprickorna slutat sprida sig var bara den trasiga spegeln kvar.
Hon kände bara igen fragment av det senaste året, den nya skolan, killarna, tjejerna, de blinda lärarna... Allt annat då?
Hennes blick fokuserade genom spegeln en teckning på väggen bakom henne. "Kuk" stod det och under texten fanns en teckning i svart spritpenna. Hon bara såg på den, reagerade inte längre. Det var en del av vardagen nu, hade varit det i något som kändes som en evighet.
Vad gjorde hon här egentligen?
Tanken gjorde henne paff, fast egentligen inte. Hon hade brottats med den tanken många gånger förut, men aldrig förr så intensivt. Aldrig förr så seriöst.
Hon såg upp i sina egna ögon, september blåa. Färgen var vacker, det enda hon var nöjd med på sig själv, sina ögon. Okej, inte hela ögonen, inte den tjocka kanten av svart kajal som omgav dem, inte formen, men den blåfärg som påminde om en september kväll just som solen gått ner och himlen börjar skymma. Det hade hennes pojkvän sagt, i alla fall innan allt hade hänt, nu var allt annorlunda.
Tårarna fyllde hennes ögon igen när hon tänkte tillbaka på det, skymde hennes syn så att hon förlorade sin enda ljuspunkt ur sikte.
Hon hade börjat som en helt vanlig tjej, aldrig riktigt varit med någon i sin klass, men inte utstött. Men så hade han kommit in i hennes liv, han var söt, trevlig och populär. Inte hade hon kunnat säga nej, men sen blev allt så fel. Det var då alla hade börjat kalla henne hora, då hotbreven låg i hennes skåp, då tjejerna började slå henne i omklädningsrummet...
Hon sjönk ihop på golvet, tårarna rann hastigt igen och hela hennes kropp skakade.
Hon funderade desperat igen, vad levde hon för? Det måste finnas något, eller var hon bara där, helt tom?
Ingen gillade henne, hennes föräldrar vågade inte se på henne och allt hon hade var ett par ögon i en vacker nyans av blått. Varför skulle hon lida en dag till?
Hon såg sig omkring i det lilla klaustrofobiskt lilla rummet, blicken föll på spegeln och på skakiga ben ställde hon sig framför den. Hjärtat bultade.
Hon lyckades inte lirka lös en skärva, frustrationen spred sig som ett gift i henne, hon fick svårt att andas och till slut fick hon nog.
Krasch!
Spegelbitarna flög över golvet och hon snabbade sig att ta upp en av de större skärvorna, lät den ligga i sin hand medans hon satte sig igen.
När glasbiten öppnade hennes hud log hon för första gången på evigheter.
Det var så romantiskt, det var vackert, tänkte hon medans allt annat försvann, snart skulle alla veta...

Kvar på golvet satt en tom kropp, ett skal av Amanda.

© Veronica Granbacke 2007

Etiketter: , ,

2 Comments:

Blogger Swedish Beauty said...

Whoa! Väldigt bra, väldigt bra, vevv. Ledsen att det tog sån tid för mig att läsa den, mycket bra!

10:17 em  
Blogger Veronica said...

tack ^^ fast den va lite kort kanske men går inte å göra nått åt det :/ aja, tack!!! ^^
älskar dejj <333

1:32 em  

Skicka en kommentar

<< Home